Andra söndagen i maj, den 13e, fortsätter söndagsaktiviteterna på Restaurang Mistral. Denna gång med stort gristema. Från 14 är det öppet hus, griskanapéer att köpa, vin för hundra kronor glaset, skönt häng och kanske med lite tur till och med uteservering.

Vinbaren stänger inte förrän alla har gått hem men vid sextiden utrymmer vi matsalen som ska dukas upp för en femrätters grismiddag. Vackra viner presenteras till, mat och dryck 1000 kronor, det priset gäller även för alkoholfritt dryckesalternativ. Vid middagen deltar givetvis grisbonden, charkuteristen och författaren Kristoffer Franzén! Skicka mail på info@mistral.nu eller ring 08-101224 för bokning!

Naturligtvis serveras vårt senaste nyförvärv, den vackra linderödsgrisen, även övriga dagar här på Mistral, boka de dagarna också! Just nu hängd rå fläskfilé, bakad och stekt karré samt sylta på grisansikte!

Hej kära läsare, här sitter jag och smuttar på min lön, en flaska Le Mont Alexandre Jouveaux och suktar efter att tända eld på något. Innan jag sätter mina drömmar i verket tänkte jag emellertid ta mig tid att göra ett litet undantag, ett undantag från mitt numera måttliga skrivande här, och leverera ett inlägg bara några dagar inpå det tidigare.

Det är inte utan anledning, det är av medlidande med er kära läsare. Det är nämligen så att fredagen den 20e april gästas Restaurang Mistral av inga mindre än familjen Francoise Bedel direkt från champagne. Ni som är frekventa besökare hos oss vet att vi är mycket förälskade i familjens champagner och mer eller mindre helt har brutit med rödvinet som varmrättsvin till förmån för fantastiska biodynamiska pinot meunier-skumpor från Bedel. Att familjen för andra gången väljer att besöka oss är en stor ära och givetvis ett stort nöje.

Fredagen den tjugonde blir det champagne tills det sprutar bubblor genom öronen. Mat och vin allt till ett i det närmaste pinsamt pris av 1400 riksdaler. Men passa på för tusan!

Bokningssytemet på Mistral är ju som det är, ingen vaktar telefon för vi har faktiskt mat att laga, prata in meddelande på telefonsvararen 08-10 12 24 så ringer vi upp. Eller maila info@mistral.nu . I värsta fall kan ni kontakta mig också men de två andra vägarna är att föredra.

Det var med ett stort något skevt leende firma Fransson/Eriksson kuskade hemmåt strax efter fem på morgonen när den sista gästen, det sista kvittot, den sista tallriken, den sista kylen, det sista glaset ÄNTLIGEN var hemgången (inte äntligen, de hade fått stanna hur länge som helst), räknat, diskad, skurad och putsat! Och det Mistralska palatset så när som var återställt till sin forna glans. Det glada restauranglivet! Det var nästan så att man hade hunnit nyktra till lagom till promenaden hemmåt. En promenad som blev en lika rask repris åt andra hållet när jag insåg jag inte fått någon portnyckel till min nya vackra omöblerade fyra som jag redan hunnit slå sönder ett fönster i. Inte har han väl råd med en fyra tänker ni och det har han givetvis inte alls men han har ändå tröttnat på att springa på krogen, alla utan en krog såklart. Mistral! Och Gamla Enskede Bageri förstås.

Men efter en sådan fullständig urladdning av positiv energi som det stora flertalet helt underbara gäster bidrog till kunde ingenting rubba ett fantastiskt humör. De som man identifierar sig med: gästerna som vägrar acceptera att notan är så låg, gästerna som får en att öppna upp alldeles för dyra vinflaskor, gästerna som dricker de andra gästernas slattar och äter smör med fingrarna direkt ur paketet, gästerna som istället för att äta ställer sig i disken och röjer loss, gästerna som slår sig ner för dessert nere i köket, gästerna som inte kan låta bli att undra om skalkniv verkligen är den universala kökskniven, gästerna som alltid återkommer (som Petter och Klara!).

Dagen hade heller inte varit hälften så fin om det inte varit för de gäster man inte begriper sig på men som man älskar lika fullt, om det inte hade varit för barnvagnsparkeringen i garderoben, om det inte hade varit för gäster som borde veta bättre än att argumentera om notan, om det inte varit för glassorteringen i disken, om det inte varit för gäster med total avsaknad av självinsikt beträffande vad de druckit, om det inte varit för att alla de svindyra träbrickorna gick i diskmaskinen.

Kritikerkåren fortsätter naturligtvis alltid att hitta angreppspunkter. Angående den kritik som har framkommit mot att kockarna på Mistral har för mycket hår i armhålorna så uttalar sig Victor med följande epsika kommentar via sms: ”Kom aldrig med påhopp på min semester om du inte menar det, ditt jävla kukhuvud till kuksugande-fitt-kukrövsugarläppkummin-luggs-arsle-timjanbusk-klövarselevårtgårdsvalsfitta”.

Ses igen den trettonde maj för favorit i repris om inte förr, söndagarna är egentligen till för att göra reklam för vad vi alltid gör. Titta förbi på ett glas vin och lite trevligt sällskap kan man göra när som helst. När cyklarna står på framsidan är vi inne!

Söndagen den första april är alla människor varmt välkomna till Restaurang Mistral. Från klockan 15 har vi plockat in våren i matsalen och säljer vi vin och mat till så sköna priser vi kan. Sittplatser och bord finns men alla är också varmt välkomna att röra sig i hela lokalerna. Familjen är varmt välkommen.

Tanken är förutom att ha en fantastisk härlig eftermiddag och kväll att göra mos av en del myter som cirkulerar i sammanhang med Restaurang Mistral. Ta gröna linjen mot Skarpnäck, hoppa av i Kärrtorp och upptäck att det inte är det minsta krångligt att ta sig hit! Det står Barnvagnsfabriken ovanför entrén. Umgås med mig och Victor och övertyga er om att vi inte alls är levande döda, stela och viskande utan tvärtom i högsta grad levande, högljudda och glada! Få en inblick i vad vi faktiskt jobbar med och inse att det inte alls kostar en månadslön att hänga på Mistral!

Vi kommer servera våran egenlagrade getost från Järna mejeri, vår lufttorkade lammbog, lardo och syltade grönsaker från förra sommaren. Men även ett fåtal specialkomponerade rätter står på menyn för den som är sugen.

Givetvis passar vi på och tar bokningar för våren! Däremot behöver ni inte boka för att komma den första april. Maila frågor till robin.c.eriksson@gmail.com.

Välkomna!

Hej läsare,

Om det är någon som har lyckats glömma bort det så fortsätter Mistral servera mat med en inte så lite annorlunda attityd än övriga Sverige ute i Enskededalen. Värt en resa menar vissa, bara en handfull tunnelbanestationer bort för andra. Man kan tro att det borde gå trögt nu när färskvarorna hos Sörmlands mest rutinerade och unika grönsaksodlare är slut, men inte då. Kylen har fyllts med konserverat hela sommaren och hösten och maten är mer galen än någonsin. När de nu krockar med de första nässlorna, den första röllekan, gräslöken, kirskålen och så vidare som köksmästaren gräver fram på morgnarna vågar jag lova att det verkligen är det bästa av två världar som möts. Även fortsättningsvis är priset mindre än hälften än vissa andra restauranger på Whites internationella mästarklasslista.

Nytt på menyn under våren blir en gris från författaren, charkuteristen, bonden Kristofer Frantzén utanför Enköping. Paxad är den vackraste grisen, slakt om någon månad, därefter…

Nyhet på Mistral är avslappnade söndagar. Utan att avslöja för mycket handlar det om mat och vin i princip utan marginaler, bara för fina människor, och bara för att ha det trevligt. Datum, tider och övrig information har inte släppts utåt och kommer inte alltid att göra det heller. Hittills har det varit fantastisk succé. Hör av dig på robin.c.eriksson@gmail.com om du är intresserad så får du info.

Känner någon till en ledig lägenhet där hyresvärden inte är den typen av vidriga människor som hyr ut till ockerhyra för att sko sig på andras bostadsbrist kan man höra av sig på samma adress.

Hade jag berättat för dig att jag skulle springa på årets serviceupplevelse mot slutet av Götgatan till fots på väg hem till Sandsborg från Carmen iklädd ett par vantar som doftar getost en sen torsdagskväll så hade du med största sannolikhet inte trott mig. Det är högst troligt att inte jag själv hade trott mig. Det sägs att det finns saker man inte kan tro på om man inte själv sett det. Det tror jag inte på, det finns saker som jag har sett men som jag inte tror på. Till exempel att jag inspirerad av Nordiska museets utställning av ”skämtdryckeskärl” försökte släcka törsten genom att dricka min lampa i natt. Det tror jag inte för ett ögonblick på trots att jag kan svära på att jag både sett och upplevt det.

Åter till ämnet. Årets serviceupplevelse. Trovärdigheten ger jag ärligt talat fan i. Om någon fortfarande läser den här bloggen i tron att det som skrivs på den är sant så kan ni lika gärna tro på det här i samma grad som ni tror på allt annat! Där var jag i alla fall. Iklädd ett par vantar som doftar getost. På väg hem från Carmen. En sen torsdagskväll. Hungrig. Närmandes slutet på Götgatan. På många ”bra” restauranger väntar man en halvtimme eller mer på maten. Uppenbarligen definieras kvalitet på dessa anrättningar inte efter tiden man väntar på maten. Det gör den däremot på Seveneleven. Tre minuter är kvalitet, å andra sidan är tre minuter också tid. Om jag inte hade befunnit mig på slutet av götgatan, om jag inte hade varit väldigt hungrig, och om inte maten hade krävt tre minuters tillagnings- och serveringstid, så hade jag troligtvis gått miste om årets serviceupplevelse.

Nu får det vara nog av att dra ut på en i det stora världsliga ganska liten händelse. Tredje stycket och ännu har läsaren inte den ringaste aning om vare sig var, vad eller hur det kom sig att årets serviceupplevelse blev upplevd av en hungrig kanalj på väg hem från Carmen  just ikväll. Jag kan till och med ha drivit det så långt att poängen kommer som något av ett antiklimax. Men det vägrar jag tro för det är trots allt årets Serviceupplevelse 2012 vi stöter och blöter! Hög tid att definiera en serviceupplevelse!

Definition, En serviceupplevelse: När en näringsidkare eller anställd visar prov på omhändertagande av kund/gäst som äventyrar eget välbefinnande utan tillmärkelsevisa utsikter till egen vinning.

En definition som måhända tar en och annan på sängen. Vilket håll besticken serveras ifrån är för det uppmärksamma ögat totalt frånvarande i definitionen. Faktum är att många av världens mest raffinerade servicemänniskor inte överhuvudtaget vet skillnad på höger och vänster! Jean-Pierre på Operakällaren har troligtvis lynchat underhuggare för påståenden mindre vågade än så. Men det är likväl sanningen om man utgår från definitionen ovan. Åter till ämnet.

Jag minns vare sig namn eller adress, vagn eller fablesse. Chokladbollen retade mitt högra öga med sin väldiga uppenbarelse. Upphetsat litade jag i fickan efter mynt eller sedel, en femtilapp fann jag däruti, vilket var väsentligt mer än tingesten i disken tingade. På strålande humör som jag var domderade jag att femtiolappen minsann skulle förbli i samma oförstörda och JÄMNA skick, växel vägrade jag prompt. Tro mig att den dagen du ska behöva gentemot ett handelsanställd insistera på att få lämna dricks, då har du upplevt ett åtminstone bloggvärdigt ögonblick i ditt liv. Just där befinner vi oss, du och jag kära läsare. Hade jag påstått att han vägrat hade jag ljugit för dig. Men med alla till buds stående medel försöker den unga mannen övertyga mig om att jag kan få en extra chokladboll! Kanske något att dricka till min Spicy Pesto Calzone! Osjälviskheten (i den mån att antagandet är att konsumtion är lycka och att ju mer jag konsumerar desto lyckligare är jag, vilket är allmänt vedertaget) var rörande. I det ögonblicket visst jag att jag upplevt årets serviceupplevelse 2012.

Jag är medveten om att drick för många är något av en känslig beröringspunkt. Och inget blogginlägg hade väl varit komplett utan ett skamlöst angrepp på den kapitalistiska utsugande högern! ( I vilken jag själv säkerligen av många skulle placeras). Ett längre inlägg på ämnet dricks och lämplig policy vad det anbeträffar är att vänta inom en mer eller mindre snar framtid. I väntan på en uttömmande utläggning i ämnet nöjer jag mig med att konstatera att dricks är en tecken på att den högavlönade stroppen uppskattar att vad gäller pengar mindre välbeskaffade varelser sliter sju gånger mer för sju gånger sämre betalt och trots allt på något obegripligt vis motiverar sig själv till att dekorera den rike stroppens dekor med ett leende där han sitter och njuter av mat, dryck och oförtjänt omhändertagande till priset av en i sammanhanget (jag lovar) spottstyver!!!!

Tack och god natt.

Att byta fötter har varit något av ett tema de senaste veckorna. Jag erkänner väldigt ogärna öppet att jag har fel, och jag gör det aldrig vid det omedelbara mötet med vederläggande fakta. Ett officiellt fotbyte kräver en längre tid av exponering för ofrånkomligt faktum, och inte minst reflektion. Men har man väl börjat administrera åsiktsregistret så kan man lika gärna göra en mer omfattande kursändring.

Under många år har jag från och till prenumererat på Dagens Nyheter och jag har vant mig vid att under de perioderna jag inte gör det få regelbundna påringningar där tidningen vill höra sig för om hur jag har det och i förbifarten om det inte är tid att återigen återuppta prenumerationen. Jag har länge haft nättidningen som startsida och i brist på annat ansett det vara ett godtagbart substitut för jag ska inte säga en spegelbild men kanske en sämre förrädisk reflektion i ett rostigt plåttak av den stora världen kring min egen, fast ändå en förnimmelse av vad som pågår där utanför.

Emellertid har mitt återupptagna radiolyssnande fått mig att inse att P1 trots allt är ganska överlägsna journalistiskt. Mycket mer än en lördagförmiddag framför radion krävs inte för att den insikten ska blomma ut. En upplysande granskning om SASs och SJs matleverantörer och en nykter och tragiskt unik grundläggande källkritisk genomgång av innebandy-gate senare.

Nu hade jag trots allt DN tillgodo fram till april och såg trots växande skepsis fram till i veckan ingen större anledning att ändra på den saken. Jag om någon borde kanske förstå att underhållning och inget annat är det substansiella i begreppet läsvärde. Även majoriteten av människorna i Sverige skulle förmodligen tycka det vore osmakligt om så vore fallet på utrikessidorna, men vad gäller krogkritik får alla som helst förhoppningar om en nykter avspegling vika åt sidan för underhållning. Och vad är mer underhållande för folket än förnedring? Gärna mot ett liggande öppet mål, gärna med en berömd avsändare och gärna i ett stort medium. Extra stort blir läsvärdet när man följer upp det under lång tid, i flera år. Har man hittat ett öppet mål är det klart man fortsätter sparka på det. I synnerhet när åskådarna skrattar. Krogkritik kan innehålla både innehåll och underhållning.

Ibland önskar jag att det hade varit korrekt att recensera gäster, företrädesvis kritiker naturligtvis men också de oändligt många fler fullkomligt underbara gäster som aldrig verkar ta slut. Det är för mig obegripligt att så många människor inte inser att ens eget uppträdande som gäst har enorm inverkan inte bara på hur man upplever en krog utan också på hur man blir behandlad. Allra minst borde man ha insett det efter många år som yrkesmässig uteätare. Min personliga erfarenhet att allt från kvalitet och kvantitet på mat och vin, genom grad av uppvaktning till storleken på notan har väldigt litet att göra med bloggar och väldigt mycket med uppträdande. Om det är något krogpersonal vill så är det att ha kul på jobbet och det har man med roliga gäster, inte med recensenter.

Det för mig osökt in på ett annat fotbyte. Jag har tidigare öppet hyst ett stort förakt för koncerner, för krögare som inte är på krogen och följdaktligen också för deras krogar. Nu skäms jag lite. Jag har trots allt aldrig sett mig själv som representant för min krögare utan för krogen jag arbetar på, och jag hade blivit mycket sorgsen om mina gäster hade dömt krogen efter en frånvarande krögare och inte efter ett närvarande jag. Slutsatsen blir att jag föraktar mig själv, och det är aldrig en bra slutsats. Dags att sluta förakta eller att ändra sig själv. Och jag älskar att förakta.

En krog är sin personal och sina gäster i första hand. Sådant som inredning, koncept eller för den delen krögare kommer långt ner på listan över vad som definierar en krog. Att använda köttkrokar som klädhängare, sätta upp styckningsscheman på väggarna, gamla böcker i bokhyllan faller i mina ögon i det omtalade ”den gamla möbeln i den nya lägenheten”-facket. Ni vet folk som försöker skapa sin identitet med hjälp av saker som är det de vill vara/verka men inte är. Genuina, världsvana, sofistikerade. De ställer in en gammal byrå som gisslan, som alibi för alla brott mot fasaden. Man kan lätt luras av inredning. Nej förlåt, jag låter mig lätt luras av inredning.

Nu är jag inte dummare än att jag kan ändra mig. Jag dricker numera gärna rom på Grill hos utomordentligt trevliga bartenders. Men framför allt så är det numera mycket få ställen i Stockholm där jag hellre äter eller för den delen dricker sherry än på Djuret! Där tycker jag till och med om krögaren! Personalen är fantastiskt trevlig! Humor och värme! Köksmästaren lagar bland den godaste maten jag kan tänka mig! Halvflaskan sherry som jag inte har en aning om vad den heter är fantastisk till gris såväl som på egen hand! Alla gillar att ge.

Jag har två middagar i närminnet och jag tänkte återge den första lite kort. Strax innan jul slog vi oss ner för en riktig brakmiddag regisserad chef Mikael Einarsson. Där var grisfot Pierre Koffman, grishjärna, grishuvud, märgben med löjrom och brioche, terriner, korvar, patéer,  kinder, svålar, mayonnaise och gratänger. Mycket nämnt och mycket glömt! Till det sherry, öl, vodka, viner. Sällan dricker jag så gott även om teet var vedervärdigt. Den sista meningen var en lögn, teet var vedervärdigt, och jag drack väldigt väldigt gott. Men jag dricker nästan alltid oförskämt gott nu för tiden. Alltså inte gott, VÄLDIGT VÄLDIGT GOTT! Men att påstå att jag drack lika gott som vanligt hade inte gjort dryckespaketet rättvisa, för du kommer aldrig förstå hur gott jag dricker i vanliga fall.

Men kötttrenden som svept över landet och inte minst över huvudstaden har varit löjeväckande på många plan, sorglig på andra. Självklart har den på ett eller två plan varit mycket positiv såtillvida att man trots allt hållit vikten av den omanpiulerade och förädlade råvaran mycket högt. Men att ett flertal restauranger gjort stor sak av att man äntligen tar kött på allvar är mest av allt ett skämt. Om restaurangerna nu väljer att ta lägga fokus på kött, vad har de lagt fokus på fram tills nu? Inte är det många som inom Sveriges gränser utanför Enskededalen har tagit grönsaker på allvar.

Och hur mycket man än romantiserar kring frosseri, överflöd och brutalitet kommer man inte ifrån att planeten i stort inte erbjuder överflöd varför frosseri är förkastligt och romantiserandet av det borde vara äcklande. Och där dömer jag mig själv med alla andra.

Nu skulle jag emellertid vilja göra ytterliggare en slalomsväng och återkoppla till ett besök på Alviksgården utanför Luleå tillsammans med mina underbara köksvänner på nygammla succékrogen Rex Bar & Grill i Sveriges bästa stad Umeå. En del känner obehag inför rumstempererade, nysnittade griskadaver. Själv kännde jag starkt obehag av att se allt ”smutsigt” grisblod spolas bort, se huvuden, svansar och jag vill inte ens tänka på hur mycket mer fördelas mellan papperskorgen och minkfarmar i Lettland. Man behöver inte bli vegetarian för att vara medveten konsument och inse att gemene svensk köttätande kan vara i behov av översyn och omvärdering.

Summan av kardemumman blir att samtidigt som jag inte kan omfamna och hylla frosseri och överflöd som sådant så är detta frosseri i föräldrarlösa hjärnor, blod dömt till avloppet, huvuden på väg till Lettlands minkar ingenting annat än ett ytterst medvetet frosseri. En uppvisning i yrkeskunnande, kreativitet och kärlek.

Till råga på allt, jag behöver inte ens gå till Matbaren för att få äta madeleinekakor längre. Även om Mathias Dahlgren nog är snäppet bättre i just den grenen.

*****

Lästips

Jag har förstått från tidigare generationer av sorglösa restaurangare att Vasastan har en lång tradition av att vara en pålitlig fristad av tolerans för levnadsglada och uttrycksfulla på jakt efter god mat, bra vin och i förlängningen sinnesro och kanske en oavbruten natts sömn.

Kanske är Vasastaden på allvar på väg att återvinna sin forna glans. Det dyker ständigt upp nya adresser att leva ut på. Men den nya generationen bekymmerslösa växer upp i en annan värld en den förra. Den nya generationen växer upp i hypens årtusende. Mun till mun har blivit blogg till blogg och välbevarade hemligheter har upphört att existera. I takt med utrotningshotet har värdet stigit exponentiellt!!! Värdet på en välbevarad hemlighet alltså. För det är just det som är förutsättningen, välbevarandet, och hemlighållandet. Det är då man triggar den starkaste av alla lyckobesläktade känslor, överraskningen. En toalett är sällan mer än en toalett, ibland mindre, men nästan aldrig mer, fina handdukar och estetiska handfat till trots, sällan mer, oftast mindre. Ingen förväntar sig ett mervärde av en toalett. Ingen förväntar sig snidade träpallar, ingen förväntar sig ångbastu, ingen förväntar sig bubblande pool med tända ljus och persikoträd. Ändå är det just det som kan lyfta ett välbefinnande och en nota till astronomiska nivåer.

Till ämnet. Temat var Vasastan. Temat var restaurang. Som alla vet är det söndagar och måndagar som restaurangfolket får gå på restaurang om de inte befinner sig hos en så långsiktigt omtänksam arbetsgivare som jag gör. Måndagar är aldrig något problem, gamla stan står alltid öppet på måndagar. Pubologi, Djuret, Bistro Pastis, 19 glas och så vidare. Men söndagar. Söndagar är ett svårt. Rolfs kök, Grill och Svartengrens är fasad utan substans. Toleransen för att få vara sig själv är minimal. Här är gäster trots allt bara kor att mjölka pengar ur. Ingen medmänsklighet, inga sympatier för söndagsångesten som måste dränkas när man ska försöka sova utan en arbetsdag i bagaget. Ingen känsla.

Tack lov då för Monarki!!!!! Maten är ska erkännas ojämn för att vara snäll. Råbiffen var som att äta en sämre ICA-köttfärs och hur det kan komma sig är inget annat än tragiskt, ett klavertramp nog att sänka det stoltaste skepp! En vårdslöshet i klass med inte vet jag vilka vårdslösheter man kan föreställa sig! Men söndagar levererar Monarki tre valfria rätter för 325 riksdaler och det är inget annat än ett fynd. Sniglarna med roquefort, valnötter och päron är delikata! Ankconfiten med linssky är mycket bra! Crêpes suzetten är inte bra men den är inte dålig och en mindre bra crêpes suzette spöar skiten ur de flesta andra desserter sex dagar i veckan.

Omhändertagandet är klanderfritt, lokalen är perfekt, vinutbudet är begränsat men välavvägt. Det enda som saknas är gäster. Skandal och inget annat. Monarki på söndagar borde vara ett givet stopp!!!!!!!!!!!!!!!!!! Tack och god natt!

Veckans tips:

Gamla Enskede Bageri är och förblir stadens ojämförligt trivsammaste inrättning!!

Willi’s Bar ser inte mycket ut för världen men är numera ett solklart after-work häng för kocklaget på Restaurang Mistral.

För det första. Jag älskar alla människor och vill ingen något ont.

Eftersom jag återigen snart står utan arbetsgivare (för andra gången i rad frivilligt OCH med goda relationer till mina kollegor!!!!!) har jag inte längre några betänkligheter kring att uttrycka mig offentligt. Och eftersom jag inte kommer dröja kvar många dagar i huvudstaden oroar jag mig inte längre över att behöva trängas på mina favoritkrogar.

Därför kommer den nu, Stockholms bästa krogar 2011. Till skillnad från gängse uppfattning behöver inte en krog vara elitistisk för att kvalificera sig i den absoluta toppen. Tvärtom lyser finkrogarna med sin frånvaro, att betala tusenlappar för förvisso ambitiösa men effektsökande, stela, spända och sällan genuina teaterföreställningar förblir ett nöje för överklassen medan alla andra kan ha mycket roligare utan densamma på betydligt mer älskvärda krogar.

Den FÖRSTA platsen är obestridlig. Grattis Restaurang Mistral i Enskededalen vilkas val att prioritera bort sensationssökande resulterar i den största sensationen av dem alla, en sensationell helhetsupplevelse. Maten utvecklas långsamt men stadigt, isoleringen i Enskededalen och begränsade influenser utifrån har resulterat en helt egen riktning. Många av maträtterna har tagit år att utveckla och resultaten är så långt ifrån slumpmässighet som överhuvudtaget är möjligt. Det viktigast är att ha en dialog med råvaran och allteftersom att dialogen blir djupare blir maten intressantare och Mistral blir bättre för varje år. Solklar vinnare i år förra året, året innan, nästa år och så länge restaurangen lever vidare för försprånget i förståelse för råvaran är till synes ointagligt. Absurt nog är det billigt när personalen älskar att ge och hatar att ta.

Kriterierna för vad som gör en fantastisk krog råder det helt uppenbarligen delade meningar om. Personligen värderar jag egenskaper som personlighet, begränsningar, god mat, generositet, intimitet, värme, sympatisk prissättning, gott vin och vedeldad stenugn. Efter bara månader som krögare på Roslagsgatan har Michael och Linus etablerat Chez Betty som Stockholms ANDRA bästa krog!!!! Sensationellt, underbart, efterlängtat och direkt livsfarligt med tanke på att platserna är just så få som man vill ha dem och man därför följaktligen måste dyka upp sent. Ett stort minustecken slöjades emellertid av vid senaste besöket. Chez Betty tar bokningar i baren! Oacceptabelt, skamlöst, kapitalism och elitism, en krigsförklaring mot spontaniteten! Litet minus för att man håller stängt ”krogdagarna” söndag och måndag men det har ju de flesta. Annars bara plustecken!!!!!

TREDJE plats och avrundar den faktiskt ganska ohotade prispallen gör Bistrot Paname på Surbrunnsgatan. I en tid och en stad där alla försöker vara något de inte är kan inget vara mer uppfriskande än en bit av Paris mitt i centrala Stockholm. Det enda som saknas för den tvättäkta franska känslan är arrogansen och det känns orättvist att hålla avsaknaden av den emot dem. Vinägerstinn, grov och rivig rak mat. Omeletter, gratänger, choucroute garnie, steak tartare, charkuterie och ost. Pastis, gott vin och Kronenberg. Alltid fullt och stämningen är alltid på topp när den franka krögarduon svingar loss. Plus för ständigt närvarande servitrisen som man oundvikligen blir förälskad i. Jätteplus för att man inte tar bokningar överhuvudtaget! Det är ju fullpackat jämnt ändå.

Detta är inte allsvenskan så FJÄRDE plats resulterar inte i någon medalj för 19 glas på Stora Nygatan i Gamla stan men vad gör det när man kammar hem nyinstiftade Stora dryckespriset för fantastiskt vinutbud och fantasifull vägledning där alla viner kan säljas på glas när priset täcker inköpskostnad plus moms och alla öppnade viner säljs på halvglas för den som vill prova runt. Biodynamiska viner har en självklar plats och det finns fortfarande flaskor kvar av Jean-Francois Chénés mästerverk Panier de Fruits och o2 Vigne. 19 glas har ytterligare förstärkt sin ställning i den absoluta toppen i och med värvningen av före detta Skilleby-Niklas allra senast från Rosendal. Ingen kan ha missat att dagens kockar alla vill komma nära naturen, ironiskt nog vara spirituella och vara sin egen trädgårdsmästare, 19glas ger er en trädgårdsmästare som går loss i köket. Cardon med rostad benmärg och persiljepuré bådade mer än gott inför framtiden.

På FEMTE plats har vi en liten skräll. Har aldrig gillat Djuret. Ogillar principiellt konceptrestauranger. Men storgillar Micke Einarsson. Hade kocken hängt löjrommen till den rostade benmärgen och briochen så hade jag förmodligen dött en mycket lycklig död den där måndagskvällen i oktober. Snart tillbaka.

På SJÄTTE plats slog sig Matbaren väldigt otippat in så sent som i tisdags. Stjärnrestaurang handlar väldigt sällan om tillgänglighet, spontanitet, att ge och vara generös utan nästan alltid om utestängning, ängslighet, exklusivitet, att ta och vara ambitiös. Så uppfriskande då när man kan glida in framåt tio, äta dessert, dricka gott och billigt och bli så fint omhändertagna av Hanna och Johan som älskar att ge! Både vin och sig själva. Litet krögartips, jag lägger alltid mer pengar på en krog som ger än en som tar!

Nu till speciella omnämnanden.

ÅRETS DRINK intas på annars ansträngt stela Svartengrens i Vasastan. Du får räkna med att trängas med hippa, uppklädda, tvättäkta låtsasmänniskor men det är värt besväret när Josefin levererar fantastiskt goda drinkar med massor av värme i baren. Men ät på Paname eller Chez Betty istället. Eller Rolfs Kök eller Monarki. Eller kanske till och med på DeVille hahahaha nä jag bara skojade. Tyvärr är kraven på inrättning i leden väldigt höga, armbrytning är strängt förbjudet.

ÅRETS STORA IRONISKA PRIS går i år till Restaurang AG på Kungsholmen. Johan Jureskog vill att jag ger AG en chans till men jag tror att jag har blivit missuppfattad, JAG ÄLSKAR AG!!! Jag är jätteglad att AG öppnade och önskar innerligt att Jureskog/Ljungquist-imperiet fortsätter växa. Rolfs Kök höll på att bli alldeles för omtalat och drog till sig trendmuppar i mängder. Nu har bottenskrapet flyttat över till AG och Rolfs kök känns med en gång mycket trevligare. Rolfs kök levererar alltid men tyvärr är kraven på gott uppförande ganska höga. PS, Ekstedt luktar AG lång väg.

ÅRETS IMPERIET är inte som man vid första anblicken kan anta ett ironiskt pris. Normalt sett så förknippar jag krogimperier med kommersialism, laga mat för att tjäna pengar inte för att man brinner för det. Maten blir därefter. Men Daniel Crespi är kapitalist och jag gillar det, i alla fall när maten blir så bra som på Djuret och Pubologi. Jag har haft svårt att erkänna det för mig själv men jag gillar det. Sedan placerar jag Leijontornet 12*8 i samma kategori som F/Ls ateljé. TOTALT OINTRESSANT. Samla alla tråkiga, gråa, muppiga, ytliga matnördar i ett rum så får de sitta och muppa sig med varandra i ett par timmar. Bloggvärlden har skapat ett monster!!!!!! Med risk för att framstå som oerhört politiskt inkorrekt, planerar Crespi och Frantzén en Shosanna Dreyfus?

De nominerade till ÅRETS VÄRT EN RESA är Magasinet Fäviken i Järpen, Rex Bar & Grill i Umeå, Bastard i Malmö och Gräddhyllan, Växjö. Vinnaren spelar ut sin personlighet i kök såväl som matsal med en entusiasm och egenhet som är Sverigeunik. Stort grattis till Gräddhyllan!!!!!! Mer om dem någon gång.

ÅRETS FINKROG är ett pris instiftat för att kompensera finkrogarna för att de inte lyckats slå sig in på topplistan i år. Helt enkelt för att det finns krogar där man har så mycket roligare. Jag fortsätter emellertid fascineras av Frantzén/Lindeberg. Det pratas om en tredje stjärna redan i mars och det är herrar Björn och Daniel riktigt bra på, att vara en stjärnkrog. Ambitionerna kan man inte blunda för. Frågan är om de själva verkligen mår bra av tynga ner sig med så stora och tunga ambitioner. Hur kul är det att ha tre stjärnor om det betyder att man tvingas laga mat åt rika knösar och uppblåsta bloggfreaks hela dagarna? Jag tycker de är jätteduktiga, jag är bara bekymrad för pojkarna. Jag tror mig veta att Björn, Daniel, Jon och Jon är väldigt varma och generösa. Den ofrånkomliga stjärnrestaurangstelheten får dem att framstå som mycket mindre fina än vad de är! Men jag gillar dem ändå!

ÅRETS VARNINGAR utfärdas härmed till allmänheten i korthet. DeVille för oförmåga att göra det enkla bra, Gastrologik för att tappa bort värmen som uppenbarligen finns i människorna i ett finkrogsformat där allt känns konstlat och maten utspädd, Sturehof för misshandel av exklusiva råvaror, AG för att det är allt det jag inte är.

Historien om Mufflon Mördar-ankan är utan någon som helst tvekan en fascinerande sådan. Kanske har du aldrig hört talas om Harald och Sonja Speer, det har i alla fall biodynamiker världen över gjort och de står i kö för att få komma och bo och lära ute på gården utanför Gnesta. Där skördas vetet och rågen till mjölet, där värper unghönsen fantastiska grå-bruna små ägg, där växer grönsaker vars karaktär formats med sina föräldrar under många decennier och där vandrar får. När den gode skäggige Harald har något otalat med sina kära får vrider han huvudet snett uppåt och inte helt olikt om en häst skulle mumla samtidigt som hon gnäggade babblar fram ”mufflomufflonmufflonmufflonmufflonmufflonmufflon”. En vacker tidig höstdag samlades inte bara den lilla beskedliga och harmoniska fårskocken runt Harald, bestämt vaggande närmade sig vad som fram till den här förmiddagen varit en vanlig värpande fet, antibiotikafri, kärleksfullt uppfostrad, läcker anka. Till synes också han beskedlig i all sin bestämdhet. Men utan förvarning skallar ankan med en fruktansvärd kraft ett av fåren, knäcker kraniet och suger i sig hjärnan med ett enda sluuurrrrp innan varken Harald eller fåren hunnit säga ett extra ”mufflonmufflon”. Från den dagen var Ankan Mufflon Mördar-ankan.

Förra veckan skar vi av Mufflon Mördar-ankan lår, hals och vingar till den i två dygn på 62 grader cirkulerade confiten. Lever, mage och hjärta bakades en timme i ugnen med salt socker och vinäger medan skrovet med brösten har legat lindat i en handduk en dryg vecka för att köttet ska nå sin smakmässiga topp till andra halvan av denna vecka. Huvudet ligger i frysen med fjädrarna kvar än så länge som trofé men snart som blott en tunga.

Man kan tro att spekulanterna borde stå på kö men folk fortsätter överträffa ens vildaste föreställningar i oförstånd och bord finns till min obeskrivligt stora förvåning fortfarande lediga. Folk i allmänhet är ganska smaklösa.